Bloggserie del 1 – Cykling & träningsglädje med Tove Langseth!

Först ut i min bloggserie om träningsglädje är ingen mindre än Tove Langseth. Träningen har följt med Tove sedan barnsben. Redan i tidig ålder följde hon med sin pappa ut och sprang och fick ofta höra från honom att hon var stark. Det blev en favoritkomplimang och sporrade till mer träning. Under skoltiden stod även basket högt på agendan, men löpningen fanns kvar och var ett bra sätt att hålla uppe konditionen. Men det var egentligen inte förrän hon fött sitt tredje barn som hon verkligen hittade löpningen på riktigt, och började tävla, främst marathon-lopp.

Hur kommer det sig att du började träna löpning, och springa marathonlopp som vuxen?

Det hela var ganska slumpartat; vi började jobba med Intersport på min dåvarande byrå och kunden ville gärna att alla i arbetsgruppen skulle springa ett lopp. Jag anmälde mig till Lidingöloppets millopp, och började träna så smått inför det. Men mer sådär som jag alltid gjort, en mil här och där. När det sen var dags för loppet så stod jag längst fram bland de snabbaste. Jag hade fixat milen på träning ganska fort och hade lyckats seeda mig. Jag rusade iväg när startskottet gick, försökte hålla samma fart som de snabbaste. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Efter 5-6 km började jag springa zickzack, och sen svimmade jag för första gången i mitt liv. Det visade sig vara väldigt svårt att hänga på de snabbaste i Sverige. Jag vinglade besviken hemåt. Nu var jag tvungen att hitta ett nytt lopp att genomföra. Fråga mig inte hur det gick till men av någon anledning bestämde jag mig för Stockholm Marathon. Och i samma veva köpte jag ett träningsprogram av Anders Szalkai för jag hade åtminstone förstått att man behövt träna på ett annat vis för att bli snabb. Och plötsligt körde jag tröskelpass och intervaller, och ett nytt liv var igång.

Jag fixade Stockholm Marathon på 3:14 och insåg att jag nog ändå var helt okej på det här med långdistanslöpning. Men det året fick Stockholm Marathon det sämsta vädret i mannaminne; fyra grader och storm, det regnade och regnade och regnade. Så även om tiden blev bra så var jag ju bara tvungen att springa ett till marathon i bättre väder. Och att komma under tre timmar vore ju nåt. Sådär fortsatte det och plötsligt hade träningen blivit till en ännu mer naturlig del av livet.

Idag är ditt fokus inte längre löpning, utan cykling. Berätta, hur gick det till?

Jag föddes med luxation i höften, men som tyvärr inte upptäcktes förrän vid ett års ålder. Trots att jag satt gipsad i spagat i ett halvår så läkte det inte helt rätt och det ledde till en slags ”snedställning” i min högra höft. Det här har aldrig hindrat eller begränsat mig men sommaren 2015 fick jag plötsligt väldigt ont i höften. Det visade sig att jag hade fått artros och jag fick totalt löpförbud. Det berodde inte på löpningen i sig, utan hade kommit oavsett. Det var fruktansvärt knäckande. Jag har gråtit många tårar över detta. Löpningen hade vid det här laget blivit till något stort för mig. Men jag insåg ju ganska fort att hur mycket jag än grinade så skulle inget förändras, och jag var ju bara tvungen att hitta ett substitut. Som tur var hade jag köpt en mountainbike när löpningen började krångla och ganska kort efter artrosdomen köpte jag en racer. Men det bästa av allt var att jag lärde känna människor som hjälpte mig in i en helt ny värld. En duktiga cyklist som heter Daniel Rytz gav mig träningsscheman och är fortfarande en person jag både cyklar ofta med men alltid kan fråga om hjälp.

Har du något specifikt mål med cyklingen just nu?

Jag testade ett par tävlingar, alltså riktiga cykeltävlingar, inte motionslopp. Men vurpade ganska illa och tappade sugen efter det. När man har en kropp som från början har skavanker så blir man rädd om det man har kvar. Dessutom så är det inte tävlingar som triggar mig utan samma sak som när jag sprang med min pappa som liten: att känna mig stark. Så mitt mål är att vara stark så att jag kan cykla med andra starka. Jag har anmält mig till ett lopp i sommar men det gör jag bara för att det känns kul.

Hur mycket tränar du per vecka? 

På sommaren när jag cyklar ute så blir det nog ofta sex dagar i veckan. På vintern när jag kör passen i veckan inne på trainer, så blir det fyra-fem dagar i veckan, lite beroende på hur hårda passen är. Jag försöker styrketräna lite också. Fast bara mage och armar, allt annat är för trist!

Vad betyder träning för dig, vad ger den? 

Träningen är inget som jag bara kan ta bort, det har blivit en så naturligt del av mig. Jag märkte stor skillnad just när jag började träna hårdare. När jag verkligen hade pressat mig på träningen så låg jag inte och ältade jobb när jag skulle somna, utan pangbom så sov jag. Det var också som att hela tillvaron blir skarpare av min träning. Dock är ju det här lite beroendeframkallande, och jag är dessutom ganska dålig på att göra lagom mycket av saker, så jag har också fått jobba med att våga vila. Man måste ju faktiskt göra det för att bygga upp och bli starkare.

Cyklingen då, vad betyder den specifikt för dig? 

Det fina med cyklingen, ja förutom den mentala biten som även löpningen gav mig, är nog att det är väldigt socialt. Jag var lite av en ensamvarg när jag sprang, och jag cyklar i för sig en hel del på egen hand också. Men jag har lärt mig hur mycket det ger en att träna med andra. Dels blir man en bättre och starkare cyklist men förutom det rent fysiska så är det också fint att dela cyklingen med andra. Jag älskar att man kan cykla med människor som jobbar med helt andra saker än en själv, har helt andra liv, men att vi ändå möts på cyklarna i gryningen på sommarmorgnar. Det är fint. Men sen är det ju också fantastiskt att uppleva fart på cykel, att komma så långt och så så mycket. Det var någon som nyligen frågade mig vad jag tycker bäst om: löpningen eller cyklingen? Lång tid så var det givna svaret löpningen, men nu kunde jag inte svara. Fråga mig om ett år igen så vinner nog cyklingen.

Stort TACK Tove för din tid och för att du delar med dig av din träningsglädje och stora passion – cykling!

SparaSpara