Tjejvasan 2018 – en fantastisk tillställning på alla sätt!

Tjejvasan – ett välsmort maskineri!

Det är tredje gången jag åker Tjejvasan och jag måste ändå säga att jag är väldigt imponerad av hela eventet. Det är en fantastisk tillställning från början till slut där logistiken flyter ofantligt bra med tanke på att det är världens största skidlopp för enbart kvinnor. I år var det dessutom 30-års jubileum för det 30km långa loppet mellan Oxberg och Mora. Drygt 7 500 kvinnor mellan 16-80år gamla var anmälda. Rätt fantastiskt!

Starten går 09.00 för eliten och sedan följer ytterligare 16(!) startled efter det där de sista startar en bra bit efter lunch. Från Mora går det bussar till Oxberg hela morgonen för att kunna ta sig smidigt till start och som för vår del – ha bilen kvar i Mora när man sedan kommer i mål. Vi hade dessutom lämnat in skidorna för vallning på fredagskvällen och dessa gjordes sedan i ordning och kördes till starten där vi enkelt hämtade ut dem på lördag fm. Med tanke på hur smidigt allting fungerade var vi dessutom så tidiga till startområdet att vi nästan hade två timmar till start. Men efter ett besök hos tävlingsadministrationen så hade vi plötsligt blivit framflyttade från startled 11 till startled 8. Otrolig service!

Tjejvasan – en folkfest utan dess like!

Men förutom att det är ett välsmort maskineri, så är hela loppet en enda stor glad folkfest. Jag upplever det som att nästan alla är glada och trevliga och längs banan har man mycket stöd av publiken som kommer med glada tillrop och hejar fram de som kör! Folk grillar korv, dricker kaffe och har det mysigt längs spåret där de står och hejar. Vissa bjuder på både kaffe och jägermeister för hugade spekulanter:) Det är oavsett en härlig känsla att åka, man blir verkligt glad och jag kom på mig själv flera gånger att åka och le i spåret!

Tjejvasan – så var den plötsligt avklarad!

Jag och en vän till mig bokade startplatserna tidigt i höstas. Det kändes oerhört långt borta med 23:e februari då och man tänker att man ska träna riktigt bra, strukturerat och få bästa tänkbara förutsättningarna. Men tiden försvinner som vanligt och även om jag har skrivit mycket om längdträning här på bloggen lever man ju inte alltid riktigt som man lär:) Jag hade behövt ganska många fler mil i kroppen mot vad jag nu hade. Det blev aldrig något riktigt långpass. 15km på en 600m bana på Gärdet var det längsta passet – och det var nog jobbigare mentalt än fysiskt faktiskt!

Men uppladdningen var såklart inte helt hopplös heller. Jag hade kört ganska mycket stakmaskin på gymmet under vintern, och jag hade i alla fall varit ute i spåret och kört ca. 6-7pass. Jag har också en relativt bra grundkondition. Så med lite vilja och jäklar anamma utöver det så gick det riktigt bra. De första två km tar en evighet med tanke på hur mycket folk och trängsel det är. Men successivt kör man ikapp det och för min del slutade det på 5.33min/km och en sluttid på 2.46tim. Jag har både kört snabbare och långsammare de andra två gångerna. Men det är ju så det kan vara när man är olika tränad och förberett sig mer eller mindre bra. Det handlar alltid om att ha realistiska förväntningar på sig själv i sådana här situationer. Att inte tro att man ska kunna köra 3mil i rekordfart om man inte skapat förutsättningarna för det innan. Men det kan vara svårare än man tror. Igår lyckades jag ändå med det. Ha realistiska förväntningar och verkligen njuta och ha roligt längs vägen! Det är en vinst bara det!

Tjejvasan 2019 – ses vi där!?

@pt_pepp

SparaSpara